Det är med blandade känslor jag lämnade min son på kindergarten. Han och storasyster var överlyckliga och sprang hand i hand och kramades och såg så lyckliga ut. Jag stannade första timmen (satt utanför klassrummet) och allt flöt på väldigt bra. Så när det var dags för mellamål så sa fröken att jag kunde åka. Jag sa hejdå och de vinkade glatt åt mig. Nu ligger mobilen brevid mig och jag sitter stand-by ifall skolan skulle ringa.
På väg från skolan var jag glad att det gick så bra för honom och ville ringa mamma och berätta. Då blev jag ledsen eftersom jag inte längre kan ringa henne. Jag vet att hon är med mig och ser att barnen har det bra men det hugger i mitt hjärta att inte kunna höra hennes skratt och glädjen över sina barnbarn.
En liten bild på mina änglar, tagen denna morgon. Lillebror har ännu inte skoluniformsbyxorna. De kommer efter sommarlovet.
Okey, jag håller med dig, dotterns leende är väldigt falskt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar